Det var party

Mat hemma

Vi har fått frågor om vad det är vi äter här. Äter vi ute kan det bli lite allt möjligt, Yoshinoya, ramen, sushi osv. Mer om detta någon annan gång. Jag tänkte mer på matlagningskonsten i detta inlägg. I början åt vi i princip bara nudlar. Nu börjar vi dock begripa hur vi ska bära oss åt. Det är ju inte direkt som att vi inte kunde laga mat när vi kom hit men vi hade ju ingen aning vad någonting var för något. Att gå till mataffären var och är ett äventyr. Trixet är att våga köpa grejer man inte har en aning om vad de är för något. Detta lönar sig, hittils har vi lyckats koka ihop wok, grytor, marinerad tofu osv. Basingredienserna, åtminstonde ur mitt kylskåp, är morötter, vitlök, vårlök, teriyakisås och det billigaste köttet som fanns på Seiyu (en mataffär nära oss och som har öppet dygnet runt). Detta kan kokas, stekas eller wokas OCH man kan enkelt slänga i ett ägg eller en sats kurrysås. Plötsligt har man på en sväng i snabbköpet ordnat fem möjliga rätter, vilket kommer räcka i cirkus en vecka. Ni tycker säkert inte det är så märkvärdigt, men jag tycker det är asnajs. Inom en snar framtid kommer det nog kunna bli lite roligare mat också, ju fler konstiga grejer vi vågar prova. Det finns t.ex. torkade miniålar som fortfarande har ögonen kvar. Vi tror att det är ett snack, ungefär som chips.

/Hugin

J & F House Plaza Warabi

Guidad rundtur!

Vi tyckte det var dags att ni fick se hur vi bor. Grattis!




/trin och hugin

random bilder

Rea på japanska översätts till:

Här inne kan man nog spendera hela sitt liv och alla sina pengar. Om man vill.

Här får man mata sina barn. Så att dom inte svälter.

Det finns jättemånga butiker med hundkläder! Men man ser nästan aldrig några hundar! Vem har på sig dessa? Eller är det för att man tror att folk går runt med drakar och pandor?

En random sexshop precis innan säkerhetskontrollen på flygplatsen i Wein.


Zlatan på tåget


That's all for now folks!

/trin

Halvvägs till Niko och tillbaka

Igår skulle vi åka till en by som heter Niko och ligger i bergen, fyra timmars bilresa från Warabi. Andrew, en annan av svenskarna här på J&F, har bil så vi tyckte "lika bra". För övrigt är vi rätt många svenskar här nu. 15 stycken! Fyra till och vi är fler än koreanerna! Tyvärr gick det inte som planerat...



(Daniel kunde inte ladda upp filmen men trin fixa biffen (med sina nuvunna skills från Johan) och gjorde filmen från 148mb till 3,5mb så den gick att ladda upp)

De hade inte bara munkar (munken i filmen heter Angel Cream och inhandlades på Mister Donut för 140 yen, Trin tycker dock att de är citat: "asäckliga") där, bland de till synes oändliga mängderna butiker hittade vi ett självspelande piano!



Jaja, säger ni, två polisbilar kan det omöjligen ha kommit för en sån där småsak. Tsst! Säkert har de bättre saker för sig än så. Men nej. Det här är Japan, och de har så mycket folk att det alltid finns folk över. Dessutom är deras offentliga sektor antagligen världens största. Så här såg det ut när vi blev infångade av lagens långa arm.

Här är de i full färd med att diskutera hur man fyller i en rapport för en olycka som knappt ägt rum och som inte lämnat några spår efter sig. Efter att ha mätt bilarna, ritat upp olycksplatsen, förhört både Andrew och den andra (uppenbarligen smått rasistiska) killen, lyckades de äntligen komma fram till nån sorts slutsats. Tydligen satt de och snackade skit om killen som blev påkörd på väg till polisstationen, för att han ringt dem om en sån skitgrej. Han ringde antagligen bara för att vi är gaijins (utlänningar) och han trodde han skulle kunna snuva Andrew på skadestånd. En lite tråkig sak med hela den här historien, förutom att vi inte kom till Niko, är att det tydligen finns en lag som gör det olagligt att orsaka en trafikolycka. Andrew riskerar nu att få böter på 1 000 000 yen, i dagsläget ca. 90 000 svenska kronor. Catherine tycker det är, citat: "hysteriskt roligt" och "väldigt skrämmande" att en sådan lag existerar. En miljon yen är en årslön för många japaner.


Sammanfattningsvis var det en ganska ovärd dag. Men vi lärde oss en del. Eller?



/Huge och lite trin

Mobiler

Här är dom!

Ganska stora men väldigt platta. Det fanns som sagt bara en modell man kunde ha kontantkort till och för abonnemang måste man ha visum. Men dom funkar rätt bra, alla japanska mobiler är sjukt stora ändå. Men helst ville man ju ha en cool ihopfällbar som man kan kolla på TV på men vi får vara nöjda. Första dagen jag skulle åka till skolan och det var sjukt mycket folk på tunnelbanan stod mannen framför mig och tittade på nakna tjejer i sin mobil. Den fjärde grejen är inte en mobil utan en fjärrkontroll till ACn som alla har en varsin av i sitt rum. Fett high-tech.

/trin

Lingo

Vi lyckas inte bara lära oss japanska. Vi har i sann lingvistisk anda lärt ut svenska till våra nya utländska bekantskaper. Amerikanerna Alexander och Tim har lärt sig orden "lika bra" och "sked". Det sistnämnda har blivit ett populärt uttryck. Jag citerar Alexander: "I love that word, it's so cool! I say it about at least five times a day. Me and Tim, we're walking to the 100yen store and I go "skeed" and he goes "skeed". And we'll keep saying it back and forth for fifteen minutes."

Vi är mycket nöjda med vårt verk.

Skola och karaoke

Vi har gått första skoldagen, det gick bra bra. Tyvärr är vi inte i samma tidsgrupp. Jag har förmiddag och Trin har eftermiddag. Det blir nog bra ändå. Jag tror jag vinner, för jag kommer inte sova bort hela förmiddagarna. Fast det vore rätt gött.

Igår var vi på ett kareokeställe här i Warabi. De hade något som kallas för "nomidai", ett tydligen ganska vanligt koncept i Japan. Det går ut på att man betalar en viss summa, i detta fall 2500 yen (ca 250 kr) och får då dricka obegränsat under en tidsperiod. Vår tidsperiod var 21.00 till 05.00. Min slutsats är att nomidai är kul. Trins är att nomidai är livsfarligt och bör undvikas.

Imorgon ska vi åka ut till en liten by som heter Niko. Eller, vi vet inte om den är liten, och definitionen av ordet by är väldigt vag och vad som är litet i Japan kanske är gigantiskt i Sverige. Det ska i varje fall bli kul, hoppas de har god och billig mat. På tal om god och billig mat. Yoshinoya är en snabbmatskedja här i Japan som serverar olika ris-och kötträtter. Det är fanatiskt gott och förhållandevis billigt, så om ni någon gång kommer hit bör ni leta efter deras stora oranga skyltar.

Nu ska vi laga mat, vi har köpt en riskokare som skapar perfekt ris med en enkel knapptryckning. Riktigt najs. Jag vet vad ni tänker. "Men, foton och filmer från karaokekvällen då?!" Vi har på grund av finkänslighet valt att inte publicera något sådant material. Än så länge.

Ha det fint, /Hugin

PS. Om vi inte bloggar på ett par dagar är det för att vi har fullt upp, inte för att vi gått vilse på Shinjuku tunnelbanestation. Don't worry. DS

Akihabara

Efter intervjuerna på skolan som skulle bestämma vilken grupp vi hamnar i (vi hamnar nog båda i beginners) åkte vi till Akihabara, ett elektronikdistrikt i Tokyo. Vi filmade en massa och jag (Hugin) har arbetat i oceaner av tid med att klippa och redigera. Tyvärr råkade jag ta bort källfilerna innan jag slutförde movie maker-projektet och då de av slumpen inte trillade ner i papperskorgen utan raderades helt blev det ingen film. Ni kan säkert ana min bitterhet, som inte blir bättre av att Trin nu hånar mig för mina bristande data-färdigheter. Ni får således hålla till godo med dessa bilder, som inte ens kommer nära av den strålglans som den färdiga filmen hade utgjort.

Akihabara i kvällningen

Vi hittade ett Don Kihoote i Akihabara. Vi älskar Don Kihoote! Där fanns det en mängd roliga hattar, som vi självklart provade, till vårt stora nöje.











































Vi hittade även två spexiga grejer. Snuskiga underkläder för män och en kudde i form av en kvinnas överkropp.
















Dåså, nu ska vi ut och lira karaoke med några jänkare. Ha det gott!
/Trin & Hugin

Sunshine City och mera Harajuku!

Imorgon börjar vår skola hihihi.

Vi har varit i Sunshine City. Dom sålde en massa saker där och vi ville hitta ice cream city där man kan köpa hajfensglass. Men vi gick mest vilse. Sen såg vi att det fanns inuti Namjam town, ett slags sorts inomhus nöjesfält dedikerad till dumplings enligt Cooney enligt Huge. Men det kostade pengar att gå in där så vi gör det en annan gång. Annars hade dom väl allt du kan tänkas behöva där inne. Och jättefin utsikt (vi var inte på toppen men man kan åka upp och se hela tokyo).

Wohooo Big Bargain everywhere!

Sånna här spexiga mössor/rånarluvor kunde man köpa

















på Toys'r'us hade dom ganska seriösa leksaker.

Igår var vi i Harajuku igen.





Det var ganska mycket folk. Här var Takeshita street the place to be för alla hippa ungdomar.
Här såldes det mycket crepes som luktade helt underbart men var sjukt överskattade. Dom smakade ganska plastigt, lite som man kan tänka sig att plastcrepsen i skyltfönstret smakar. Jag tog en med grädde, jordgubbar, jordgubbssås och cheesecake.

















Visst ser det sjukt smarrigt ut?





Sen mötte vi upp med Joel och gick till Meji Shrine i Yoyogi parc som ligger på andra sidan tågstationen Harajuku. På vägen dit hade dom gjort sjukt coola isskulpturer
















Men dom stängde precis när vi gick dit så vi han bara tvätta händerna
















hejdå

/trin

Harajuku

I förrgår var vi alltså i Shinjuku och Harajuku, där vi bl.a. skaffade asstora mobiltelefoner. Harajuku är helt absurt konstigt på sina ställen. Det fanns en rosa butik med en flygplansnos i, stånd som sålde drakdärkter för hundar osv. Nästa gång vi åker dit ska vi pröva crepes, de hade stånd med det överallt som luktade hur gott som helst. Igår var vi på ett varuhus i närheten av vårt hus som heter Don Quijote, eller som det står på det med katakana: don kichiote. Det var helt galet, som ni kanske kan se här...





Nu ska vi äta lite, sen ska vi åka till Sunshine City i Ikebukuro. Mate ne!
/Hugin och Trin

dag 2

Hihi idag var tog vi en tripp till Shinjuku och Harajuku för att skaffa mobiltelefon. Dom är jättestora och jättefula men de enda man kan få köpa om man inte har visum. Man kan i alla fall ringa och mejla oss när som helst (mejla är gratis och vi får det direkt till mobilen, inte för att det är så stor skillnad att få dem på datan plus att man inte kan skriva lika mycket, men något måste man väl vara glad för).

Trin: 09060084242 mejl: ghatthe(a)softbank.ne.jp
daniel: 09098409747 mejl: daniel_hugestam(a)softbank.ne.jp

landsnumret är 0081

/trin

Resa och mål!

Nu är vi äntligen framme i Tokyo!


Vi gick upp okristligt tidigt och skjutsades till Arlanda. Flyg därifrån till Wien, 2.5 timme och sedan elva timmar till Tokyo. Tiden segade på i maka tempo och verkade inte alls bry sig om att vi egentligen inte ville å k a, utan bara komma fram. Elvatimmarsflygningen från Wien till Tokyo var ganska seg, fast maten var god. Riktigt god till och med. Och mellan måltiderna kan man ju alltid roa sig med snacksen man får.

På flygplatsen blev vi uppmötta av en "aaaasgullig" taxichaffis som körde oss direkt till vårt boende i Warabi. Warabi är typ som Södertälje, fast i Japan. Det ligger cirka en halvtimmes tunnelbanefärd från Tokyo centrum, så det är ganska najs. Vårt boende, som är en slags blandning mellan en studentkorridor och ett vandrarhem, drivs av en skön japan och hans familj. Han sätter upp små roliga lappar överallt (kan vara en kulturell grej, det är fullt av små skyltar överallt på stan) med budskap som t.ex. "Walk slow like a ninja, others can't sleep!" och "when your pee miss toilet, wipe up! The floor does not need your pee!" Hans dotter är skitrolig, hon åker runt på en sån där liten leksaksplastbil i korridorerna. Vi ska försöka fixa upp en bild på dem om vi får det. Det kom två andra svenskar hit idag också, vilket är rätt skönt faktiskt. De ska gå samma kurs som vi så vi kanske blir tjenis med dem. Imorn ska vi tillsammans våga oss in till Tokyo och dö av häftighet. Vi har även stiftat bekantskap med en tjej från Hong Kong som heter Carmen, hon är asskön och har gett oss massa bra tips om Tokyolivet. Vi lärde känna henne genom att Catherine gick fram till hennes matgrejer som stod på en bänk i köket och började lukta på ketchupen för att se om den var färsk. Sen var hon två centimeter ifrån att hälla Carmens soja på sitt ris. Och på den vägen är det. Snart ska två jänkare ta med oss ut och visa lite av Warabi. Ni vet; var man ska hänga, var man ska käka, vad som är top notch liksom.
Men först, en kort power nap.











Vi hörs snart igen, hoppas ni har det bra hemma!
/Trin och Hugin

Dan före dopparedan!

Snart!

Snart är det äntligen dags! Det var över ett år sedan vi bestämde oss och började i maka takt fixa och dona med resan. Nu sitter vi (-isch, Trin springer omkring och fixar sista-minuten-grejer, ni skulle sett hennes stressattacker förut) hemma hos Trin i Huddinge och fyller datorn med film och musik, debatterar innehållet i packningen och ordnar till de sista sakerna inför imorgon. För då åker vi! Klockan sju åker vi härifrån, sedan från Arlanda vid halv elva. Vi kommer fram i Tokyo någon gång på onsdag morgon. Eller förmiddag, de där begreppen skiljer ju sig ganska mycket från person till äldre person.

Vi är konstigt nog inte så spända som man skulle kunna tro. Som Trin sa förut så har vi antagligen peppat så mycket under det senaste året att vi inte har något pepp kvar. Lika bra, kanske är vi nu så opeppade att vi när vi väl är på plats i Tokyo chockas över att vi faktiskt är där. Får vi tag på wifi-ställen under resan dit (vi har ju ett uppehåll i Wien, av alla konstiga ställen) kommer vi kanske att slänga upp något då. Om det inte är för dyrt. Vi måste ju ha pengar kvar till sushi. I övrigt om framtida spekulationer kan sägas att det antagligen kommer att se ut så här när vi senare försöker spela in videobloggar.

Nu är det sängdags, och sedan Japan-dags!

/Hugin (och Trin, hon är här nånstans)